Min Lærke...hon är världens finaste unge..får höra ofta att hon är väluppfostrad och säger Jatack och nejtack..och är snäll,hjälpsam och duktig!!!Jag är jätteglad för att andra uppfattar henne som en trevlig 4 åring..superglad är jag!!!!

MEN...hemma hos mig beter hon sig inte så och jag har svårt för att förklara och få andra att förstå att jag är orolig och besviken,arg,ledsen och känner mig som en usel mamma..för ingen annan ser det jag ser..jag mår dåligt och vet inte hur jag ska få andra att förstå...idag gjorde jag ett försök!!Jag fick en tid till BVC hos en läkare och förklarade min oro..inte att jag var en dålig mamma,men att hon inte känns ok..på något sätt!!Har haft många oroliga tankar i huvudet..alla möjliga sjukdomar har dykt upp i mitt huvud om än det ena och än det andra..jag förklarade hur jag kände och hur hon uppför sig...och frågade om det verkligen var så här det skulle vara??!!!Men jovistt jag kände mig dum och nästan klassad som idiot..för hon var ju 4 år och testade ju såklart sina gränser..så mycket förstår jag och självklart måset hon testa och bli självständig..läkaren tog mig inte på de allvaret jag ville..hon skickade mig vidare till en barnpsykolog och tyckte det skulle hjälpa..så nu sitter jag här med telefon numret till en  psykolog....

jag vet att   alla barn är olika och att jag fått en utmaning..men denna utmaningen behöver jag hjälp med..detta klarar inte jag själv..såå ja,jag ska ringa barnpsykologen och faktiskt be om hjälp..varför gör man inte sånt här innan man gått ner sig i skorna??Jag tror säkerligen att jag kommer få hjälp,tips och råd av barnpsykologen men  tror mig redan veta vad jag behöver göra...jag har varit med mina barn konstant i ca 10 veckor..Lærke har haft semester och Lilia har ju inte haft dagisplats..såå dels att vi umgåtts för mycke,är för lika och att jag måste tuffa till mig i uppfostran..vara mer konsekvent..för de är jag inte..och jag vet det själv..jag är för snäll när jag inte ska vara det och låter henne ofta få sin vilja igenom..mutor kör jag hårt med och likaså bestraffning genom att gå in på rummet och ta ifrån henne leksaker..jag vet mycket jag behöver ändra på..men vill gärna höra det från en "riktig"...alla är inte perfekta,men alla är lika mycket värda!!
Jag vill ju hennes bästa och medger då att jag behöver hjälp..jag vill att hon ska ha många kompisar,pojkvänner,och vara omtyckt av många..även när hon blir stor..och det är ju faktiskt jag som bestämmer hur hennes uppfostran ska vara..den ska vara rolig och hon ska få lov att vara barn..men jag vill också att hon ska ha kött på benen,våga ta för sig men också visa sin mjuka sida...fast det kanske bara är min "dröm"..


En sak är iaf säker...JAG ÄLSKAR MIN LÆRKE!!!!!









Lite jobbigt inlägg kanske att läsa..men vad är inte en blogg till för om inte "prata" av sig...ni som har barn vet hur jobbigt det kan vara och hur värdelös som mamma man kan känna sig!!!Men man får väl blicka framåt..eller hur?!Det värsta är inte över på länge...vet ju bara hur mina föräldrar har det med oss...eller förlåt mig kanske =)


Nu ska jag se Idol och skratta lite grann..det kanske hjälper mig till ny inspiration till ett gladare inlägg nästa gång...ha en trevlig kväll!!!


Kram